Årets konserter

Årets konsert:
1. Esbjörn Hazelius på Gammelgården i Rättvik. Sofia Karlssons sidekick visar sig vara en gedigen låtskrivare. Symbiosen av svensk folk och americana, duktiga och inkännande medmusiker, stor närvaro, humor och avspändhet skapade årets konsert. I sanning veritabel magi!

Andra bra konserter under året var:

Deportees på Medis (stark scennärvaro och riktigt bra låtar)
Robyn på Peace & Love (proffsigt och elegant)
Helt Off på Peace & Love (fest, dans, humor, glädje och baktakt)

The Great Indie Songbook

"The Great American Songbook" är namnet på en serie album där Rod Stewart sjunger sånger ur den amerikanska sångskattens. Det är felfritt och kompetent framfört; men också tråkigt och småpräktigt. Destor roligare vore det med albumserien "The Great Indie Songbook" med väl valda guldkorn ur indiens historia.

Eller varför inte en svensk variant? "The Great Swindie Songbook" med påföljande turné? Folk från Popsicle, Wannadies, Brainpool, This Perfect Day och Happydeadmen agerar husband och spelar swindieklassiker. När de går av scenen tar nya indieband över scenen och visar var indieskåpet står nu, 2010.

Om publikfrieri

Var med en vän på Tortoise på Göta Källare i början av december förra året. När det stora (det största?) post-rockbandet Tortoise gick på scenen vinkade och log bandmedlemmarna till publiken. En bandmedlem hälsade bandet med "Hello Stockholm! How are you?!" för att sedan inleda konserten några publikfriande hits.

Till andra låten skanderar en annan i bandet "Let me see those hands out there" och en annan fyller i "If you know the lyrics; please sing along!".

Eller inte. Inte alls faktiskt. Det enda publifrieri som bjöds var någa takter av hitten "My Sharona" (The Knack). Ska det behöva vara så? Varför inte strunta i de ouutalade reglerna om hur post-rockarna bör vara och bete sig och ge publiken en riktig show?

Säga vad man vill om hårdrocksband; men det vet i alla dall hur man charmar en publik...