Hur bra är egentligen discorock-rökaren “I was made for lovin' you” där den ligger mellan Bostons ”More than a feeling” och Survivors ”Eye of the tiger” på en repig samling med trasigt fodral som du fyndade på Erikshjälpen i Norrköping? Inget vidare faktiskt. Låtens puls och höftsvängarvänliga groove kommer inte till sin rätt bland de andra uttjatade och sönderspelade låtarna. Frågan är om man ens lyssnar ordentligt. Det är helt fel kontext. Däremot blir det något helt annat tillsammans med discorock som ”Young Turks” (Rod Stewart), ”Heart of glass” (Blondie) och ”Dance pt 1” (Rolling Stones). Låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.
Samma sak med U2-låten ”I will follow”. Vem plockar fram debutalbumet med de irländska stadiumrockarna idag och spelar igenom det? Knappast många; men på en samling med ryckig och skönt osvängig post-punk framstår låten som, om inte en odödlig klassiker, så i alla fall som en gedigen och sorgligt bortglömd postpunk-pärla. Ursäkta om jag tjatar; men låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.
Ovanstående resonemang bevisas med Spotify-listorna Hilly Discorock och Hilly Postpunk
