En värdig uppföljare

Året efter den förkrossande debuten kom uppföljaren, Pacific coast rambler. Även denna skiva har kort speltid; drygt 28 minuter fördelade på tio låtar. Omslaget är snyggt och charmigt tecknat av Victoria. Om hon någonsin funderar på att lägga musiken på hyllan så hoppas jag att hon börjar illustrera barnböcker. Det skulle hon klara galant.

På uppföljaren ges det mer utrymme till Victoria (som här kallar sig Mabel Allbright) och Mike. På debuten sjöng Mark lead på alla låtar. Nu får även Victoria sjunga och det gör hon med sin högst egna och personliga röst. Mike får mer spelutrymme, inte minst på fiol. Marc Ford – som tidigare var med i Black Crowes – gästar på gitarr. Den instrumentala och fioldrivna Kai’s bristlecone waltz låter som svensk folkmusik. Låten skulle faktiskt kunna vara inspelad av ett svenskt spelmansgäng från Rättvik, så svenskt låter det. Fascinerande! I den starkt zydecodoftande Elijah sjungs det på franska. Resultatet är alldeles utmärkt.

Jämfört med debuten är inte melodierna lika starka, även om skivan som helhet betraktad håller mycket hög standard och har en hög lägstanivå. Att toppa en förkrossande bra debut är svårt, och det klarar inte The Original Harmony Ridge Creek Dippers; men de är heller inte jättelångt ifrån. De har lyckats gör en värdig uppföljare, och det räcker långt.

Lyssna här: https://play.spotify.com/album/6N95A8yXEjk0r3I1nz4CtJ

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).

32 minuter av underbar americana

Jag kommer inte ihåg med bestämdhet hur jag för första gången stiftade bekantskap med bandet The Original Harmony Ridge Creek Dippers, men jag tror att det var i musiktidningen Pop. Pop var en tidning som i hög utsträckning bidrog till min ”popteoretiska bildning” under 90-talet och vars främste skribent Lennart Persson påverkade mig mycket när jag sedan själv började att skriva om musik. I ett av deras sista nummer listade de 1998 års bästa skivor. På en hedrande tredjeplats kom den självbetitlade debutplattan med en amerikansk trio som bjöd på harmonisk och avslappnad americana. Skivan var inte så lätt att få tag på i svenska skivbutiker eftersom bandet själva distribuerade den. Men jag lyckades. Jag köpte mitt exemplar i skivbutiken Banana Moon i Örebro. Skivan betingade ett relativt dyrt pris men det var den verkligen värd!

Det här är tio låtar och 32 minuter av naiv, jordig, melodiös, skev, underbar och tidlös folkrotad countrypop, mer eller mindre omöjlig att datera. Det är fjärran från strömlinjeformad dansbandscountry i Stetsonhatt. Mark sjunger härligt känsligt och opolerat, Victoria körar som en ängel och Mike trakterar instrument på ett synnerligen lyhört sätt. De flesta melodierna är nedhämtade från himlen.

Produktionen – finns den? Det brusar ofta i början på låtarna. Det verkar som om Mark, Victoria och Mike har spelat i studion när de har känt för det. Någon satte igång inspelningsutrustningen och resultatet blev i mitt tycke1998 års bästa skiva (förlåt Lauryn Hill!). Bruset stör inte mig, tvärtom bidrar det till charmen och den tilltalande skevheten. Det perfekta tilltalar inte mig. Så även här.

Detta är bandets bästa skiva och obligatorisk för alla med minsta intresse för americana. (Skivan gavs ut 1997 men kom ändå med bland de bästa skivorna i ovan nämnda tidning år 1998. Varför det blev så vet jag tyvärr inte. Kanske började den att säljas och distribueras under –98?).

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).