En värdig uppföljare

Året efter den förkrossande debuten kom uppföljaren, Pacific coast rambler. Även denna skiva har kort speltid; drygt 28 minuter fördelade på tio låtar. Omslaget är snyggt och charmigt tecknat av Victoria. Om hon någonsin funderar på att lägga musiken på hyllan så hoppas jag att hon börjar illustrera barnböcker. Det skulle hon klara galant.

På uppföljaren ges det mer utrymme till Victoria (som här kallar sig Mabel Allbright) och Mike. På debuten sjöng Mark lead på alla låtar. Nu får även Victoria sjunga och det gör hon med sin högst egna och personliga röst. Mike får mer spelutrymme, inte minst på fiol. Marc Ford – som tidigare var med i Black Crowes – gästar på gitarr. Den instrumentala och fioldrivna Kai’s bristlecone waltz låter som svensk folkmusik. Låten skulle faktiskt kunna vara inspelad av ett svenskt spelmansgäng från Rättvik, så svenskt låter det. Fascinerande! I den starkt zydecodoftande Elijah sjungs det på franska. Resultatet är alldeles utmärkt.

Jämfört med debuten är inte melodierna lika starka, även om skivan som helhet betraktad håller mycket hög standard och har en hög lägstanivå. Att toppa en förkrossande bra debut är svårt, och det klarar inte The Original Harmony Ridge Creek Dippers; men de är heller inte jättelångt ifrån. De har lyckats gör en värdig uppföljare, och det räcker långt.

Lyssna här: https://play.spotify.com/album/6N95A8yXEjk0r3I1nz4CtJ

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).