Om barn & musik

Jag och hustrun väntar barn; ett efterlängtat flickebarn kommer snart att vända upp och ner på tillvaron. Vi har därför, i likhet med många andra blivande föräldrar, deltagit i föräldragrupp. Många viktiga frågor togs upp och kloka svar gavs av barnmorskan som ledde gruppen; men efter avslutad kurs har nya frågor dykt upp som pockar på svar :-)

Vilken musik passar sig bäst för ett nyfött barn?

Ska man börja med lugn klassisk musik för att sedan, undan för undan, smyga in andra genrer för att bäst utveckla ett musikaliskt öppet sinne hos barnet?

Hur skapas bästa möjliga förutsättningar för att dottern ärver pappans intresse av att vilja leta och fynda skivor på loppisar och skivbörsar?

Vilken roll har den musikintresserade fadern för att barnet i, säg 8-årsåldern, vill att fredagsmys inte bara ska innehålla god mat, TV-program, godis och gemenskap utan också vinylspisning?

Nere med hip hop sedan dag ett?

De hip hopare som säger att de har varit nere med hip hopen sedan dag ett och att de andas hip hop 24 timmar om dygnet; talar de verligen sanning? I sådan fall måste väl alla 24/7-hip hopare sett dagens ljus med en välvald spellista med, säg, Gang Starr, A Tribe Called Quest och Dead Prez? Om man upptäckte hip hopen genom att en tuff kille i förskolan hade med sig ett hip hop-album som han plockade fram ur ryggsäcken var man knappast nere med hip hop sedan dag ett. Snarare dag 1804 eller något sådant...

Förra årets bästa album

Stryper, den kristna hårdrockens flaggskepp,  bildades 1983 i Kalifornien när glamhårdrocken var under uppsegling med band som Mötley Crüe och Ratt. Bandet gjorde sig ett namn genom sin gulsvarta image och sitt kristna budskap, som bland annat visades genom att medlemmarna kastade ut biblar i publiken under konserterna.  Albumen  ”Soldiers under command”, ”To hell with the devil” och ”In God we trust” sålde bra. Balladen ”Honestly” gjorde bandet känt för den bredare publiken genom stor rotation på MTV. När ett nytt decennium inleddes ändrade bandet stil med albumet ”Against the law”. Borta var den gulsvarta imagen, de tydligt kristna texterna, och soundet var tuffare och hårdare.

15 år senare gjorde Stryper album-comeback med ”Reborn”, två år senare släppte de en samling med tidiga demos, ytterligare två år senare kom ”Murder by pride”. 2011 släppte bandet en cover-platta där de hyllade sina hjältar och visade sina musikaliska influenser och i fjol kom både ”Second coming”, ett album med nyinspelningar av gamla 80-talslåtar, och ”No more hell to pay”; den verkliga uppföljaren till ”To hell with the devil”.

Strypers 2000-talsalbum har överlag varit medelmåttiga med en del riktigt bra låtar parat med utfyllnadsmaterial. Nytändningen som märktes med stabila ”The covering” där de stöpte om de gamla 80-talsdängorna i ny, lite tuffare kostym, är intakt på ”No more hell to pay”.

Kvar från bandets glansdagar på 80-talet är förutom originalsättningen, bandets känsla för smittsamma melodier och hängivenheten i det man tror på och skapar med sin musik. Bandet har en gång för alla lämnat den lite smöriga glamhårdrocken och spelar nu melodisk hårdrock, en stil som passar betydligt bättre för dessa herrar på denna sida om millenniet.

Låtmaterialet är överlag starkt och mycket bra. Enda smolket i bägaren är covern av The Byrds ”Jesus is just alright” som inte tillför något nytt.

Att Styper skulle göra förra årets bästa album var mycket oväntat. Kan det vara så att Gud har ett finger med i spelet?!

(Recensionen tillägnas min bror Daniel)

Progressiv metall à la Extol

Intressant Extol- & Opeth-inspirerad progressiv metall är det vad som bjuds på fjolårsgamla EP:n "Genesis of perdition" av Floridakvartetten Monotheist.

Spisa här: Ghost of perdition ep

Billie Rude Boy

”Billie Rude Boy” är en nio år gammal cd-singel med Skärblackas finest, reggaebandet Kalle Baah (låten återfinns också på albumet ”Bråda dagar", 2006 och ”30. En samling” (2009). Bandet, som tillhör de främsta inom svenkspråkig reggae, bjuder på ”Billie Rude Boy” på fyndig och inkännande arbetarreggae. Låten handlar om slitet på Skärblackas pappersfabrik, den lilla ortens största arbetsgivare, men kan också handla om arbete i allmänhet. För alla oss som vet i alla fall lite vad slit, oinspiration och tuffa villkor innebär, även om vi har det bra i Sverige jämfört med många andra länder, för oss är ”Billie Rude Boy” en ledsagare en tråkig arbetstisdag i ett snöslaskigt november.

Spisa här: Kalle Baah – Billerude boy (feat. Governor Andy)

Fall Babylon Fall

Hur kom jag i kontakt med Sollentunabandet Veni Domine och ”Fall Babylon Fall”? Jag minns inte riktigt, det var i alla fall under senare delen av 1992, förmodligen var det en vän som introducerade mig till bandets debutalbum. Jag minns att jag uttalade gruppnamnet som om det var två engelska ord (!) medan min vän Tobias uttalade det rätt; han förstod att de två orden var latin och att de betydde ”Kom Herre”.  Jag minns en svettig och intensiv spelning på lilla rockklubben Skylten i Linköping där jag och mina vänner headbangade så vi dagen efter hade ont i nacken; jag minns en missad spelning i Missionskyrkan i Finspång samma år då min brors vän Peter var lyrisk och köpte skivan.

Veni Domine var vid skivans tillkomst bröderna Thomas och Torbjörn Weinesjö på bas och trummor, Fredrik Ohlsson på leadsång och Magnus Thorman på bas. De tre försnämnda hade tidigare spelat tillsammans som Seventh Seal. Vid inspelningen av albumet fick PA Danielsson från Tiamat hantera keyboards.

”Fall Babylon Fall” bjuder på symfonisk och melodisk doom, de ofta långa låtarna är välspelade med texter ofta hämtade ur Uppenbarelseboken. Bandmedlemmarna trakterar alla sina instrument utmärkt och sångaren Fredrik Ohlsson har en vacker röst som med lätthet hanterar höga toner och som många tycker påminner om Geoff Tates pipa (legendarisk sångare i Queensrÿche). Det vackra och fantasieggande omslaget målades av Rodney Matthews, känd för skivomslag till Magnum och Asia.

Två år senare var det dags för uppföljaren ”Material sancturay”. Sedan dess har bandet släppt ytterligare fyra fullängdare och är denna  månad aktuell med sitt sjunde album; ”Light”. Albumet är i min värld en klassiker. Till skillnad från många fans håller jag debutalbumet högre än uppföljaren eftersom jag anser att melodierna är starkare. 1997 släpptes albumet igen,  med den då nyinspelade bonuslåten ”Visions” på Thunderload Records/Massacre Records.

Recensionen tillägnas Daniel Vingsäter (det var du som fick mig att vilja skriva om denna platta, Danne!).

En värdig uppföljare

Året efter den förkrossande debuten kom uppföljaren, Pacific coast rambler. Även denna skiva har kort speltid; drygt 28 minuter fördelade på tio låtar. Omslaget är snyggt och charmigt tecknat av Victoria. Om hon någonsin funderar på att lägga musiken på hyllan så hoppas jag att hon börjar illustrera barnböcker. Det skulle hon klara galant.

På uppföljaren ges det mer utrymme till Victoria (som här kallar sig Mabel Allbright) och Mike. På debuten sjöng Mark lead på alla låtar. Nu får även Victoria sjunga och det gör hon med sin högst egna och personliga röst. Mike får mer spelutrymme, inte minst på fiol. Marc Ford – som tidigare var med i Black Crowes – gästar på gitarr. Den instrumentala och fioldrivna Kai’s bristlecone waltz låter som svensk folkmusik. Låten skulle faktiskt kunna vara inspelad av ett svenskt spelmansgäng från Rättvik, så svenskt låter det. Fascinerande! I den starkt zydecodoftande Elijah sjungs det på franska. Resultatet är alldeles utmärkt.

Jämfört med debuten är inte melodierna lika starka, även om skivan som helhet betraktad håller mycket hög standard och har en hög lägstanivå. Att toppa en förkrossande bra debut är svårt, och det klarar inte The Original Harmony Ridge Creek Dippers; men de är heller inte jättelångt ifrån. De har lyckats gör en värdig uppföljare, och det räcker långt.

Lyssna här: https://play.spotify.com/album/6N95A8yXEjk0r3I1nz4CtJ

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).