I den kristna dödsmetallens skugga del 2

Hur ligger landet med den kristna döds- och svartmetallen från Skandinavien 2011? Finns det någon ny bra industri och noise med kristna förtecken? Sist vi fick svar på dessa frågor var när lilla skivbolaget Endtime Productions släppte ”In the shadow of death – A scandinavian extreme music compilation”. Det var för elva år (en evighet!) sedan.

Då fick vi på en enkel-cd 15 väl valda spår och tidigare outgivna låtar med band som Extol, Antestor och Sanctum, vilket fick mig att dra slutsatsen att scenen var mycket liten men ytterst vital. Sedan dess har dessa subgenrer utvecklats i olika riktningar, band har lagts ner och nya bildats och, ja, vad har hänt mer?

Skivan får gärna vara en dubbel-cd med utförliga informativa texter om medverkande grupper med bilder i fyrfärg. En lämplig titel är ”Where darkness cannot reach – A scandinavian extreme music compilation, vol. 2”.

Delta Swamp Rock

Sydstatsrock är en hybrid av främst soul, country, rock, blues och gospel; inspelad i den amerikanska södern på 60-70-talet av vita unga amerikaner som upptäckt svart musik. Inspelningarna ägde rum i ungefär samma lilla handfulla studior, med ungefär samma studiomusiker, låtskrivare och producenter. Genrens största akter var Lynard Skynard och The Allman Brothers Band. Den mest kända låten är "Sweet home Alabama".

"Delta svamp rock. Sounds from the south: at the crossroads of rock, country och soul" (Soul Jazz Records) tar ett generöst grepp på genren och undviker det mest boggiegungiga i hippieskägg och Stetsonhatt. Istället inkluderas exempelvis Memphis-bördiga Big Star och Cher. Den sistnämnda med fina "I walk on guilded splinters".

"Delta swamp rock" är en samling som fungerat alldeles utmärkt att spela från början till slut. De väl valda låtarna visar med all önskvärd tydlighet att det aldrig var långt mellan Nashville, Muscle Shoals och Memphis. Årets återutågva!

Spinning-musik?

Fullt med folk som trampar, svettas och förbränner kalorier till taktfasta toner av… ja, vad är det som spelas i våra svenska spinningsalar egentligen? Jag vet sällan vilka artisterna är men musiken är alltför ofta själlös, dålig och ger mig knappast extra energi. Visst finns det goda undantag då det spelas någon hit av Iggy Pop eller Kent; men det tillhör som sagt undantagen. I dessa tider där musik från andra kontinenter knappast är svår att få tag på och ny musik kan avnjutas direkt vid datorn borde urvalet kunna bli bättre. Men det kanske bara beror på lathet? Man kanske tar första bästa låt med rätt BPM och struntar i hur det låter? Jag vet inte; men jag vet att riktigt bra musik som salsa (från Fania och Discos Fuentes), afrobeat, highlife och Balkanbrass alltid lyser med sin frånvaro.

Om jag skulle sätta ihop låtlistan till ett spinningpass så skulle jag ta med låtar ur ovanstående genrer och nagelfara mina samlingar med multikultidisco (läs Re: Orient Club och Future World Funk) och northern soul för att finna rätt låt. Kanske man skulle ta med någon energistinn rockrökare också?

Nedvarvning? Då är det soul som gäller. ”Let´s get it on” med Marvin Gaye vill jag höra nästa gång. Ska vi säga så?!

Det är så jag säger det

Hon låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären

Hon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

När jag tänkte på dig,
kände du mig?
genom antennerna
och satelliterna

När du låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det..

David Åhlén

Bagarmossen-bon David Åhlén tillhör den mest intressante av de musiker som bekänner snickarsonen Jesus som sin Herre. När Herrens metallsoldater apar efter sina profana kollegor lite väl mycket och de kristna artisterna i den strömlinjeformade och radioanpassade mittfåran av snäll pop/rock inte tilltalar mig nämnvärt är det givande att låna sina öron till Åhlén.

David Åhlén spelade 90-tals-indiepop i MOMO och electronica i NAMUR innan han gick solo i eget namn och hittade sin stil; minimalistisk och sakral indie. Debuten skedde med vinylsjuan "Wasted breaths" (Hemlandssånger Compunctio, 2007) följd två år senare av "We sprout in thy soil (Hemlandssånger Compunctio, 2009). Med fina lovsånger i en ovanlig och synnerligen tilltalande förpackning med bilder i häftet av Jesusrörelsens glansdagar visade han sig vara något så ovanligt som en progressiv kristen artist. Samma år följde "All the way my saviour leads me" (thehourislate, 2009) med fem enkla och vackra engelskspråkiga evergreen-lovsånger och två år senare ep:n "New Jerusalem" (thehourislate, 2011). Med skivan följde fem vackra,charmiga och livsbejakande kort målade av Priscilla Åhlén Sundqvist. Hennes bilder på natur och djur i vackra kulörer skulle passa alldeles utmärkt som barnboks-illustrationer.

Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 3.

Easy - Magic seed (1990)

Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 2.

Happydeadmen - Eleven pop songs (1990)

Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 1.

The Wannadies - S/t (1990)

Det är kontexten, sammanhanget, som gör det

Hur bra är egentligen discorock-rökaren “I was made for lovin' you” där den ligger mellan Bostons ”More than a feeling” och Survivors ”Eye of the tiger” på en repig samling med trasigt fodral som du fyndade på Erikshjälpen i Norrköping? Inget vidare faktiskt. Låtens puls och höftsvängarvänliga groove kommer inte till sin rätt bland de andra uttjatade och sönderspelade låtarna. Frågan är om man ens lyssnar ordentligt. Det är helt fel kontext. Däremot blir det något helt annat tillsammans med discorock som ”Young Turks” (Rod Stewart), ”Heart of glass” (Blondie) och ”Dance pt 1” (Rolling Stones). Låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.

Samma sak med U2-låten ”I will follow”. Vem plockar fram debutalbumet med de irländska stadiumrockarna idag och spelar igenom det? Knappast många; men på en samling med ryckig och skönt osvängig post-punk framstår låten som, om inte en odödlig klassiker, så i alla fall som en gedigen och sorgligt bortglömd postpunk-pärla. Ursäkta om jag tjatar; men låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.

Ovanstående resonemang bevisas med Spotify-listorna Hilly Discorock och Hilly Postpunk