Hilly Singer/songwriter vol 2

12 pojkar och fem flickor delar utrymme på "Hilly Singer/songwriter vol 2". Alla låtar är inspelade under decenneiet som snart är till ända.

Låtlista:
1. Ed Harcourt – Those crimson tears (-01)
2. Mark Eitzel – Proclaim your joy (-01)
3. Rosie Thomas – 2 dollar shoes (-01)
4. Kathryn Williams – We dug a hole (-01)
5. Ebba Forsberg – Daybreak (-01)
6. Ida Kristin – Where life meets love (-01)
7. Badly Drawn Boy – You were right (-02)
8. Denison Witmer – Stations (-04)
9. Sufjan Stevens – To be alone with you (-04)
10. Josh Ritter – You don’t make it easy babe (-04)
11. Damien Rice – Volcano (-04)
12. Elliott Smith – Twilight (-04)
13. Bright Eyes – Lua (-04)
14. Richard Bruckner – A chance counsel (-04)
15. Josh Rouse – Saturday (-05)
16. Ane Brun – To let myself go (-05)
17. Damien Jurado – Night out for the downer (-05)
18. M. Ward – Post-war (-06)

Hilly Singer/songwriter vol 1

"Hilly Singer/songwriter vol 1" - från Tim Hardins hoppingivande "Reason to believe" från 1966 till Ryan Adams kärlekskranka "Call me on your way back home" från 2000. Tidlös musik.

Låtlista:
1. Tim Hardin – Reason to believe (-66)
2. Tim Buckley – Once I was (-67)
3. Lauro Nyro – Lu (demo) (-67)
4. Leonard Cohen – Hey, that’s no way to say goodbye (-68)
5. Townes Van Zandt – Kathleen (-69)
6. Nick Drake – One of these things first (-70)
7. John Lennon – Working class hero (-70)
8. Judee Sill – Crayon angels (-70)
9. James Taylor – Sweet baby James (-70)
10. Carole King – It’s too late (-71)
11. Joni Mitchell – River (-71)
12. Jackson Browne – Rock me on the water (-72)
13. Elton John – Goodbye yellow brick road (-73)
14. Jeff Buckley – Corpus Christi Carol (-94)
15. Tom Petty – Wildflowers (-94)
16. Bruce Springsteen – Across the border (-95)
17. Sophie Zelmani – Stand by (-96)
18. Ron Sexsmith – Riverbed (-99)
19. Beth Orton – Sweetest decline (-99)
20. Ryan Adams – Call me on your way back home (-00)

Hilly Blues

"Hilly blues" innehåller låtar av gamla bluesgubbar och bluesgummor som visar att gammal är äldst.

Låtlista:
1. Sunnyland Slim – Fly right, little girl
2. Muddy Waters – I can’t be satisfied
3. Memphis Slim – Mother earth
4. Howlin’ Wolf – Moanin’ at midnight
5. Robert Johnson – Kind hearted woman blues (take 1)
6. John Lee Hooker – One bourbon, one scotch, one beer
7. Little Walter – Juke
8. Memphis Minnie – Conjour man
9. Elmore James – Whose muddy shoes
10. Sonny Boy Williamson – Sugar mama
11. Blind Willie Johnson – Nobody’s fault but mine
12. Bukka White – Shake ‘em on down
13. Leadbelly – Gallis pole
14. Blind Willie McTell – Broke down engine
15. Mississippi John Hurt – Stack O’Lee blues
16. Willie Dixon – Walking the blues
17. Lowell Fulson – Blue shadows
18. Little Milton – Satisfied
19. Koko Taylor – Wang dang doodle
20. Eddie Burns – Jinglin’ baby
21. Etta James – I’d rather go blind

00-talets tre bästa retro-utgivningar. Utan inbördes rangordning

Jim Ford - "The sounds of our time"

Hela albumet "Harlan country" från 1969 plus 15 svåråtkomliga eller outgivna bonuslåtar. Dessutom i mycket snygg förpackning (som alltid då Bear Family är i farten). "The sounds of our time" är eklektisk country när den är som allra bäst. Vilken låtskrivare Jim var!


Diverse artister - "Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977"

Tre välfyllda cd med sydstatssoul av allra finaste märke. En välavvägd blandning av hits och obskyriteter samt ett informativt och ursnyggt häfte med många fina bilder. Summa summarum: southern soul-himlen i en liten låda.


Candi Staton - "S/t"

Världens bästa soulplatta; nu och alla dagar. Damon Albarn och Honest Jons-gänget gjorde en veritabel kulturgärning när de återutgav denna southerna soul-platta. Den självbetitlade plattan gavs ursprungligen ut på Fame 1972. Cd-utgåvan har byggts ut med 16 låtar inspelade från 1969 till 1973.

The Mars Volta på Cirkus

Visst hade jag hört namnet The Mars Volta och sett omslaget till debutplattan "De-loused in the comatorium” för flera år sedan. Jag visste att min kompis, hårdrocksvetaren Roger Bengtsson, gillade nämnda platta. Av omslaget och Rogers gillande av bandet att döma trodde jag att The Mars Volta spelade mörk och depressiv metall. Så visade sig inte vara fallet. Att jag - efter att ha fått två biljetter till gårdagens Cirkus-spelning - läste om bandet och upptäckte att de spelade progressiv rock blev jag glad. Jag hade i höstas återupptäckt och upptäckt nygammal progressiv musik så jag antar att jag skulle gilla konserten; vilket jag också gjorde. I alla fall delvis.

De, för kvällen, sex man starka bandet går på strax efter klockan 20. De drar igång och de hängiva fansen längst fram är med på noterna och diggar hängivet. I bandets fylliga och eklektiska prog-rock vävs bl a funk, metall, jazz, blues och andra genrer in och skapar ett eget sound. Gitarristen Omar Rodríguez-Lopéz spelar mycket skickligt och varierat och nye trummisen Dave Elitchs fylliga och hårda trummande imponerar. Det är bra, kompetent och spelskicklig krångel-rock som dessvärre alltför ofta lider brist av sväng, groove och dynamik. Som det är nu spelar alla nästan hela tiden, utom i de småtrista jam-partierna. Var är nyansrikedomen och variationen? För att progressiv musik ska vara riktigt bra krävs att de olika musikaliska elementen och infallen är underordnade och infogade i helheten. Svårt att förstå? Lyssna på ”Bohemian rhapsody” med Queen eller ”Aqualung” med Jethro Tull så förstår du vad jag menar.

Två timmar senare går bandet av, ljusen tänds och hardcore-fansen längst fram verkar helnöjda. Är det något jag inte har förstått?