Förra årets bästa album

Stryper, den kristna hårdrockens flaggskepp,  bildades 1983 i Kalifornien när glamhårdrocken var under uppsegling med band som Mötley Crüe och Ratt. Bandet gjorde sig ett namn genom sin gulsvarta image och sitt kristna budskap, som bland annat visades genom att medlemmarna kastade ut biblar i publiken under konserterna.  Albumen  ”Soldiers under command”, ”To hell with the devil” och ”In God we trust” sålde bra. Balladen ”Honestly” gjorde bandet känt för den bredare publiken genom stor rotation på MTV. När ett nytt decennium inleddes ändrade bandet stil med albumet ”Against the law”. Borta var den gulsvarta imagen, de tydligt kristna texterna, och soundet var tuffare och hårdare.

15 år senare gjorde Stryper album-comeback med ”Reborn”, två år senare släppte de en samling med tidiga demos, ytterligare två år senare kom ”Murder by pride”. 2011 släppte bandet en cover-platta där de hyllade sina hjältar och visade sina musikaliska influenser och i fjol kom både ”Second coming”, ett album med nyinspelningar av gamla 80-talslåtar, och ”No more hell to pay”; den verkliga uppföljaren till ”To hell with the devil”.

Strypers 2000-talsalbum har överlag varit medelmåttiga med en del riktigt bra låtar parat med utfyllnadsmaterial. Nytändningen som märktes med stabila ”The covering” där de stöpte om de gamla 80-talsdängorna i ny, lite tuffare kostym, är intakt på ”No more hell to pay”.

Kvar från bandets glansdagar på 80-talet är förutom originalsättningen, bandets känsla för smittsamma melodier och hängivenheten i det man tror på och skapar med sin musik. Bandet har en gång för alla lämnat den lite smöriga glamhårdrocken och spelar nu melodisk hårdrock, en stil som passar betydligt bättre för dessa herrar på denna sida om millenniet.

Låtmaterialet är överlag starkt och mycket bra. Enda smolket i bägaren är covern av The Byrds ”Jesus is just alright” som inte tillför något nytt.

Att Styper skulle göra förra årets bästa album var mycket oväntat. Kan det vara så att Gud har ett finger med i spelet?!

(Recensionen tillägnas min bror Daniel)

Progressiv metall à la Extol

Intressant Extol- & Opeth-inspirerad progressiv metall är det vad som bjuds på fjolårsgamla EP:n "Genesis of perdition" av Floridakvartetten Monotheist.

Spisa här: Ghost of perdition ep

Fall Babylon Fall

Hur kom jag i kontakt med Sollentunabandet Veni Domine och ”Fall Babylon Fall”? Jag minns inte riktigt, det var i alla fall under senare delen av 1992, förmodligen var det en vän som introducerade mig till bandets debutalbum. Jag minns att jag uttalade gruppnamnet som om det var två engelska ord (!) medan min vän Tobias uttalade det rätt; han förstod att de två orden var latin och att de betydde ”Kom Herre”.  Jag minns en svettig och intensiv spelning på lilla rockklubben Skylten i Linköping där jag och mina vänner headbangade så vi dagen efter hade ont i nacken; jag minns en missad spelning i Missionskyrkan i Finspång samma år då min brors vän Peter var lyrisk och köpte skivan.

Veni Domine var vid skivans tillkomst bröderna Thomas och Torbjörn Weinesjö på bas och trummor, Fredrik Ohlsson på leadsång och Magnus Thorman på bas. De tre försnämnda hade tidigare spelat tillsammans som Seventh Seal. Vid inspelningen av albumet fick PA Danielsson från Tiamat hantera keyboards.

”Fall Babylon Fall” bjuder på symfonisk och melodisk doom, de ofta långa låtarna är välspelade med texter ofta hämtade ur Uppenbarelseboken. Bandmedlemmarna trakterar alla sina instrument utmärkt och sångaren Fredrik Ohlsson har en vacker röst som med lätthet hanterar höga toner och som många tycker påminner om Geoff Tates pipa (legendarisk sångare i Queensrÿche). Det vackra och fantasieggande omslaget målades av Rodney Matthews, känd för skivomslag till Magnum och Asia.

Två år senare var det dags för uppföljaren ”Material sancturay”. Sedan dess har bandet släppt ytterligare fyra fullängdare och är denna  månad aktuell med sitt sjunde album; ”Light”. Albumet är i min värld en klassiker. Till skillnad från många fans håller jag debutalbumet högre än uppföljaren eftersom jag anser att melodierna är starkare. 1997 släpptes albumet igen,  med den då nyinspelade bonuslåten ”Visions” på Thunderload Records/Massacre Records.

Recensionen tillägnas Daniel Vingsäter (det var du som fick mig att vilja skriva om denna platta, Danne!).

I den kristna dödsmetallens skugga del 2

Hur ligger landet med den kristna döds- och svartmetallen från Skandinavien 2011? Finns det någon ny bra industri och noise med kristna förtecken? Sist vi fick svar på dessa frågor var när lilla skivbolaget Endtime Productions släppte ”In the shadow of death – A scandinavian extreme music compilation”. Det var för elva år (en evighet!) sedan.

Då fick vi på en enkel-cd 15 väl valda spår och tidigare outgivna låtar med band som Extol, Antestor och Sanctum, vilket fick mig att dra slutsatsen att scenen var mycket liten men ytterst vital. Sedan dess har dessa subgenrer utvecklats i olika riktningar, band har lagts ner och nya bildats och, ja, vad har hänt mer?

Skivan får gärna vara en dubbel-cd med utförliga informativa texter om medverkande grupper med bilder i fyrfärg. En lämplig titel är ”Where darkness cannot reach – A scandinavian extreme music compilation, vol. 2”.