Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 3.

Easy - Magic seed (1990)

Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 2.

Happydeadmen - Eleven pop songs (1990)

Svensk indie - the early years. Viktigt och tidigt album nr 1.

The Wannadies - S/t (1990)

Det är kontexten, sammanhanget, som gör det

Hur bra är egentligen discorock-rökaren “I was made for lovin' you” där den ligger mellan Bostons ”More than a feeling” och Survivors ”Eye of the tiger” på en repig samling med trasigt fodral som du fyndade på Erikshjälpen i Norrköping? Inget vidare faktiskt. Låtens puls och höftsvängarvänliga groove kommer inte till sin rätt bland de andra uttjatade och sönderspelade låtarna. Frågan är om man ens lyssnar ordentligt. Det är helt fel kontext. Däremot blir det något helt annat tillsammans med discorock som ”Young Turks” (Rod Stewart), ”Heart of glass” (Blondie) och ”Dance pt 1” (Rolling Stones). Låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.

Samma sak med U2-låten ”I will follow”. Vem plockar fram debutalbumet med de irländska stadiumrockarna idag och spelar igenom det? Knappast många; men på en samling med ryckig och skönt osvängig post-punk framstår låten som, om inte en odödlig klassiker, så i alla fall som en gedigen och sorgligt bortglömd postpunk-pärla. Ursäkta om jag tjatar; men låtar i samma subgenre fungerar helt enkelt bättre tillsammans.

Ovanstående resonemang bevisas med Spotify-listorna Hilly Discorock och Hilly Postpunk

Årets konserter

Årets konsert:
1. Esbjörn Hazelius på Gammelgården i Rättvik. Sofia Karlssons sidekick visar sig vara en gedigen låtskrivare. Symbiosen av svensk folk och americana, duktiga och inkännande medmusiker, stor närvaro, humor och avspändhet skapade årets konsert. I sanning veritabel magi!

Andra bra konserter under året var:

Deportees på Medis (stark scennärvaro och riktigt bra låtar)
Robyn på Peace & Love (proffsigt och elegant)
Helt Off på Peace & Love (fest, dans, humor, glädje och baktakt)

The Great Indie Songbook

"The Great American Songbook" är namnet på en serie album där Rod Stewart sjunger sånger ur den amerikanska sångskattens. Det är felfritt och kompetent framfört; men också tråkigt och småpräktigt. Destor roligare vore det med albumserien "The Great Indie Songbook" med väl valda guldkorn ur indiens historia.

Eller varför inte en svensk variant? "The Great Swindie Songbook" med påföljande turné? Folk från Popsicle, Wannadies, Brainpool, This Perfect Day och Happydeadmen agerar husband och spelar swindieklassiker. När de går av scenen tar nya indieband över scenen och visar var indieskåpet står nu, 2010.

Om publikfrieri

Var med en vän på Tortoise på Göta Källare i början av december förra året. När det stora (det största?) post-rockbandet Tortoise gick på scenen vinkade och log bandmedlemmarna till publiken. En bandmedlem hälsade bandet med "Hello Stockholm! How are you?!" för att sedan inleda konserten några publikfriande hits.

Till andra låten skanderar en annan i bandet "Let me see those hands out there" och en annan fyller i "If you know the lyrics; please sing along!".

Eller inte. Inte alls faktiskt. Det enda publifrieri som bjöds var någa takter av hitten "My Sharona" (The Knack). Ska det behöva vara så? Varför inte strunta i de ouutalade reglerna om hur post-rockarna bör vara och bete sig och ge publiken en riktig show?

Säga vad man vill om hårdrocksband; men det vet i alla dall hur man charmar en publik...