Fall Babylon Fall

Hur kom jag i kontakt med Sollentunabandet Veni Domine och ”Fall Babylon Fall”? Jag minns inte riktigt, det var i alla fall under senare delen av 1992, förmodligen var det en vän som introducerade mig till bandets debutalbum. Jag minns att jag uttalade gruppnamnet som om det var två engelska ord (!) medan min vän Tobias uttalade det rätt; han förstod att de två orden var latin och att de betydde ”Kom Herre”.  Jag minns en svettig och intensiv spelning på lilla rockklubben Skylten i Linköping där jag och mina vänner headbangade så vi dagen efter hade ont i nacken; jag minns en missad spelning i Missionskyrkan i Finspång samma år då min brors vän Peter var lyrisk och köpte skivan.

Veni Domine var vid skivans tillkomst bröderna Thomas och Torbjörn Weinesjö på bas och trummor, Fredrik Ohlsson på leadsång och Magnus Thorman på bas. De tre försnämnda hade tidigare spelat tillsammans som Seventh Seal. Vid inspelningen av albumet fick PA Danielsson från Tiamat hantera keyboards.

”Fall Babylon Fall” bjuder på symfonisk och melodisk doom, de ofta långa låtarna är välspelade med texter ofta hämtade ur Uppenbarelseboken. Bandmedlemmarna trakterar alla sina instrument utmärkt och sångaren Fredrik Ohlsson har en vacker röst som med lätthet hanterar höga toner och som många tycker påminner om Geoff Tates pipa (legendarisk sångare i Queensrÿche). Det vackra och fantasieggande omslaget målades av Rodney Matthews, känd för skivomslag till Magnum och Asia.

Två år senare var det dags för uppföljaren ”Material sancturay”. Sedan dess har bandet släppt ytterligare fyra fullängdare och är denna  månad aktuell med sitt sjunde album; ”Light”. Albumet är i min värld en klassiker. Till skillnad från många fans håller jag debutalbumet högre än uppföljaren eftersom jag anser att melodierna är starkare. 1997 släpptes albumet igen,  med den då nyinspelade bonuslåten ”Visions” på Thunderload Records/Massacre Records.

Recensionen tillägnas Daniel Vingsäter (det var du som fick mig att vilja skriva om denna platta, Danne!).

En värdig uppföljare

Året efter den förkrossande debuten kom uppföljaren, Pacific coast rambler. Även denna skiva har kort speltid; drygt 28 minuter fördelade på tio låtar. Omslaget är snyggt och charmigt tecknat av Victoria. Om hon någonsin funderar på att lägga musiken på hyllan så hoppas jag att hon börjar illustrera barnböcker. Det skulle hon klara galant.

På uppföljaren ges det mer utrymme till Victoria (som här kallar sig Mabel Allbright) och Mike. På debuten sjöng Mark lead på alla låtar. Nu får även Victoria sjunga och det gör hon med sin högst egna och personliga röst. Mike får mer spelutrymme, inte minst på fiol. Marc Ford – som tidigare var med i Black Crowes – gästar på gitarr. Den instrumentala och fioldrivna Kai’s bristlecone waltz låter som svensk folkmusik. Låten skulle faktiskt kunna vara inspelad av ett svenskt spelmansgäng från Rättvik, så svenskt låter det. Fascinerande! I den starkt zydecodoftande Elijah sjungs det på franska. Resultatet är alldeles utmärkt.

Jämfört med debuten är inte melodierna lika starka, även om skivan som helhet betraktad håller mycket hög standard och har en hög lägstanivå. Att toppa en förkrossande bra debut är svårt, och det klarar inte The Original Harmony Ridge Creek Dippers; men de är heller inte jättelångt ifrån. De har lyckats gör en värdig uppföljare, och det räcker långt.

Lyssna här: https://play.spotify.com/album/6N95A8yXEjk0r3I1nz4CtJ

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).

32 minuter av underbar americana

Jag kommer inte ihåg med bestämdhet hur jag för första gången stiftade bekantskap med bandet The Original Harmony Ridge Creek Dippers, men jag tror att det var i musiktidningen Pop. Pop var en tidning som i hög utsträckning bidrog till min ”popteoretiska bildning” under 90-talet och vars främste skribent Lennart Persson påverkade mig mycket när jag sedan själv började att skriva om musik. I ett av deras sista nummer listade de 1998 års bästa skivor. På en hedrande tredjeplats kom den självbetitlade debutplattan med en amerikansk trio som bjöd på harmonisk och avslappnad americana. Skivan var inte så lätt att få tag på i svenska skivbutiker eftersom bandet själva distribuerade den. Men jag lyckades. Jag köpte mitt exemplar i skivbutiken Banana Moon i Örebro. Skivan betingade ett relativt dyrt pris men det var den verkligen värd!

Det här är tio låtar och 32 minuter av naiv, jordig, melodiös, skev, underbar och tidlös folkrotad countrypop, mer eller mindre omöjlig att datera. Det är fjärran från strömlinjeformad dansbandscountry i Stetsonhatt. Mark sjunger härligt känsligt och opolerat, Victoria körar som en ängel och Mike trakterar instrument på ett synnerligen lyhört sätt. De flesta melodierna är nedhämtade från himlen.

Produktionen – finns den? Det brusar ofta i början på låtarna. Det verkar som om Mark, Victoria och Mike har spelat i studion när de har känt för det. Någon satte igång inspelningsutrustningen och resultatet blev i mitt tycke1998 års bästa skiva (förlåt Lauryn Hill!). Bruset stör inte mig, tvärtom bidrar det till charmen och den tilltalande skevheten. Det perfekta tilltalar inte mig. Så även här.

Detta är bandets bästa skiva och obligatorisk för alla med minsta intresse för americana. (Skivan gavs ut 1997 men kom ändå med bland de bästa skivorna i ovan nämnda tidning år 1998. Varför det blev så vet jag tyvärr inte. Kanske började den att säljas och distribueras under –98?).

(Tidigare publicerad på numera nedlagda sajten Musiklivet och på ikon1931.se).

The Fame Studios Story 1961-1973

Cd-samlingar finns i många olika former. Sammanställaren kan exempelvis inrikta sig på de största hitsen, de viktigaste grupperna, låtar under ett visst tidsintervall, en viss musikstil, en viss stad eller, som i detta fall, en viss studio; nämligen Fame! "The Fame Studios Story 1961-1973. Home of the Muscle Shoals sound" samlar på en matig, informativ och vacker 3 cd-box inspelningar från den betydelsefulla studion Fame, belägen i lilla Muscle Shoals i delstaten Alabama.

Från "You better move on" med Arthur Alexander till samma låt med Travis Wammack några timmars njutning senare bjuds lyssnaren på 75 låtar sydstatssoul av allra finaste märke. Här samlas större artister som Otis Redding och Aretha Franklin med för mig mindre kända grupper som David & The Giants och Ben & Spence.

Himmelsk sydstatssoul i en liten låda. Rekommenderas!

I den kristna dödsmetallens skugga del 2

Hur ligger landet med den kristna döds- och svartmetallen från Skandinavien 2011? Finns det någon ny bra industri och noise med kristna förtecken? Sist vi fick svar på dessa frågor var när lilla skivbolaget Endtime Productions släppte ”In the shadow of death – A scandinavian extreme music compilation”. Det var för elva år (en evighet!) sedan.

Då fick vi på en enkel-cd 15 väl valda spår och tidigare outgivna låtar med band som Extol, Antestor och Sanctum, vilket fick mig att dra slutsatsen att scenen var mycket liten men ytterst vital. Sedan dess har dessa subgenrer utvecklats i olika riktningar, band har lagts ner och nya bildats och, ja, vad har hänt mer?

Skivan får gärna vara en dubbel-cd med utförliga informativa texter om medverkande grupper med bilder i fyrfärg. En lämplig titel är ”Where darkness cannot reach – A scandinavian extreme music compilation, vol. 2”.

Delta Swamp Rock

Sydstatsrock är en hybrid av främst soul, country, rock, blues och gospel; inspelad i den amerikanska södern på 60-70-talet av vita unga amerikaner som upptäckt svart musik. Inspelningarna ägde rum i ungefär samma lilla handfulla studior, med ungefär samma studiomusiker, låtskrivare och producenter. Genrens största akter var Lynard Skynard och The Allman Brothers Band. Den mest kända låten är "Sweet home Alabama".

"Delta svamp rock. Sounds from the south: at the crossroads of rock, country och soul" (Soul Jazz Records) tar ett generöst grepp på genren och undviker det mest boggiegungiga i hippieskägg och Stetsonhatt. Istället inkluderas exempelvis Memphis-bördiga Big Star och Cher. Den sistnämnda med fina "I walk on guilded splinters".

"Delta swamp rock" är en samling som fungerat alldeles utmärkt att spela från början till slut. De väl valda låtarna visar med all önskvärd tydlighet att det aldrig var långt mellan Nashville, Muscle Shoals och Memphis. Årets återutågva!

Spinning-musik?

Fullt med folk som trampar, svettas och förbränner kalorier till taktfasta toner av… ja, vad är det som spelas i våra svenska spinningsalar egentligen? Jag vet sällan vilka artisterna är men musiken är alltför ofta själlös, dålig och ger mig knappast extra energi. Visst finns det goda undantag då det spelas någon hit av Iggy Pop eller Kent; men det tillhör som sagt undantagen. I dessa tider där musik från andra kontinenter knappast är svår att få tag på och ny musik kan avnjutas direkt vid datorn borde urvalet kunna bli bättre. Men det kanske bara beror på lathet? Man kanske tar första bästa låt med rätt BPM och struntar i hur det låter? Jag vet inte; men jag vet att riktigt bra musik som salsa (från Fania och Discos Fuentes), afrobeat, highlife och Balkanbrass alltid lyser med sin frånvaro.

Om jag skulle sätta ihop låtlistan till ett spinningpass så skulle jag ta med låtar ur ovanstående genrer och nagelfara mina samlingar med multikultidisco (läs Re: Orient Club och Future World Funk) och northern soul för att finna rätt låt. Kanske man skulle ta med någon energistinn rockrökare också?

Nedvarvning? Då är det soul som gäller. ”Let´s get it on” med Marvin Gaye vill jag höra nästa gång. Ska vi säga så?!